Trevligt att det fanns plats för en klarinett. Så skrev Mats Hedblom i en kommentarruta när en klarinett dök upp på hemsidan.

Varje gång du byter sida i hemsidan dyker en ny bild upp – foton ur förbundsarkivet eller olika instrument. I arbetet med att göra ett förslag till SSFs nya hemsida behövde jag bilder och löste det genom att fotografera några av mina egna instrument. En del har en intressant historia, så är det med en av mina klarinetter – köpt på en auktion i Östergötland.

Instrumentet är tillverkat av Anders Gustaf Svensson, Linköping (1802-1878). Svarvarmästare, kommunalman, instrumentbyggare och grundare av Trädgårdsföreningen i Linköping.  Han var Linköpings starkaste karl och väldig i sin kroppsbyggnad.

Hans styrka räddade honom vid den svåra seglingsolyckan på sjön Roxen 1832. Händelsen skildras i ett skillingtryck, tryckt hos A F Ramms änka i Norrköping och sålt till det riktiga priset av 1 skilling b:co. “En ny och mycket rörande visa om en förskräcklig händelse som inträffade Midsommardagen 1832 då åtta personer genom ovårdsam segling omkom i sjön Roxen nära Linköping”.

Lyckligt, muntert börjar färden,
båten säker, seglen bra .. .
Seglen surras, medan stiltjen
tillät matsäck smakas på –
hastig vindstöt stäcker viljan
till att seglen giga få.

Båten kantrar uppå sidan,
alla nio far i sjön.
Sex för alltid – utan bidan –
sjönk – ej hjälpte någon bön.
Tvenne såta makar flyta
än på vågens yta kvar.

Gud förskone er att byta
med dem, I som makar har.
Palm förgäves hårt arbetar,
ropar Gud och mänskor an.
Han förgäves länge stretar,
sig ej uppehålla kan.

Gruvligt fryser jag, han ropar,
sjunker så i dödens famn.
Tag dess själ, då döden sopar,
Herre Jesus, för ditt namn.
Sent till folket ropen ljuder,
båt till ökstock finns ej där.

Svensson all sin kraft uppbjuder,
hustrun frälsa han begär.
Dock förgäves – äntligt båten
ifrån Näsby kommit har,
men, I som det hören, gråten –
makan död man nu uppbär.

Såleds lever han med smärta,
ensam utav nio kvar.
Ingen finns med så kallt hjärta,
som ej del i detta tar.
De som fick sin död i vågen
flera barn ha efter sig.

Gud beskydde dem och hågen
vände flitigt de till dig.

Svensson släppte aldrig taget i sin maka, som drunknade i hans armar. Hon efterlämnade en späd son.

Uppgifterna om Svensson har jag hämtat ur Ove Hasslers skrift DET LEGENDARISKA LINKÖPING. Om Svenssons instrumenttillverkning skriver Hassler:

“Svensson var en skicklig arbetare, som med sina händer tillverkade varje detalj i all brandattiralj, som Linköpings brandkår hade i 50 år. Han var ett mekaniskt geni, som konstruerade flera maskiner. Att han därtill var ett musikaliskt geni upptäcktes däremot ganska sent. Han var över 60 år, när han 1863 på allvar tog upp tillverkningen av blås­instrument i trä. Det var piccolaflöjter, stora flöjter och oboer, det var klarinetter och fagotter. Det blev efterhand flera hundra sådana instrument, som han tillverkade. De slog snabbt igenom. De fanns snart överallt i Sverige och fick också en marknad på kontinenten. Till och med från USA kom beställningar. Framför allt var det rege­mentenas musikkårer, som blev stora kunder hos Svensson.

Erkännande kom från högsta ort. Musikaliska akademin tilldela­de Svensson 1872 sin förtjänstmedalj “för skicklighet i förfärdigan­det av musikinstrumenter”. I ett cirkulär meddelade akademin, att den endast kunde rekommendera tre flöjttillverkare: Godfrei i Paris, Svensson i Linköping och Bergström i Malmö.

Utmärkelserna haglade tätt över Svensson, bl a vid utställningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Svensson förblev emellertid samme blygsamme man. Han lade åtskilliga sådana “slantar” i smältdegeln för att förvandlas till klaffar m m. “De kommer så bäst till nytta”, sade han. Han tyckte sig knappt ha råd att ha så mycket silver, som låg till intet gagn i byrålådan. Han hade fortfarande ont om pengar. Han kunde aldrig lära sig ta betalt, inte ens nu när han kunde ta vad han ville för sina instrument.”

Som instrumenttillverkare är Svensson bortglömd, men den vackra Trädgårdsföreningen i Linköping är ett bestående minne. Anders Gustaf Svensson var en stor blomsterälskare och som kommunalman kunde han se till att staden skänkte mark till föreningens stora satsning.

Arne Blomberg

Läs mer om AG Svensson i Ove Hassler: DET LEGENDARISKA LINKÖPING
Linköping 1977 – AB Östgöta Correspondenten