Medaljtack och Thore Härdelin på Uppsalastämman

Arne Blomberg:

Nej, Carin är inte så liten. Hon står bara bakom Arne.

Carin och jag hade en trevlig eftermiddag på Nordiska museet i onsdags – lunch, medaljutdelning och givande samvaro. Jag är både hedrad, stolt och glad över utmärkelsen.
Nordiska museets medalj för hembygdsvårdande gärning är en stilig pjäs!

Ett stort tack till museet, förslagsställarna, alla gratulanter och alla gillare!!!

Åter till vardagen har jag börjat digitalisera mina egna bandinspelningar, som i åratal stått tillbaka för allt arbete med förbundsarkivet. Kommen till band nr 7 (av dryga hundratalet) upptäcker jag ett jubileum. På inspelningen finns Uppsalastämman 1962, för precis 50 år sedan. Med hälsning till alla stämmodeltagare (och andra) som i skrivandes stund är på årets stämma kommer några minnen.

På den tiden ägde Uppsalastämman alltid rum i den ståtliga universitetsaulan – en stor lokal med ett lika stort eko. Massor av spelmän från många landskap. Jag släpade med mig den tunga, rördrivna bandspelaren och fångade ljudet från parkettplats. Inspelning i mono, låg inspelningshastighet (band var dyra) och så det där ekot…

Första allspelslåten var som alltid Mungalåten. De många nyckelharpornas basar gav atmosfären. Lyssna!

Sörmland representerades det året av Södertälje Spelmanslag och Folke Nordeman passade på att lansera lagets senaste medlem, den unge Thore Härdelin 16 år, som tillsammans med Nils-Åke Falk spelade Lif-Anders polska. Det gick inget vidare, Falk bad om ursäkt och de tog om polskan från början. Lyssna!

Sommaren -62 hade jag just spelat åt Telge Folkdansgille på Torekällberget när en grabb kom och frågade mig om han kunde få bli medlem i Folkdanslaget.
– Det går säkert att ordna, sa jag. Vad heter du?
– Thore Härdelin, sa grabben. Namnet kände jag igen.
– Är du släkt med hälsingespelmannen Thore Härdelin, frågade jag.
– Det är min farfar!
– Spelar du också?
– Ja, jag går i musikskolan.
– Men då ska du väl bli med i spelmanslaget?!
– Det vore kul!

Thore växte upp i Södertälje hos sin mamma och han växte raskt ur såväl musikskolan som spelmanslaget, fick långt hår, skägg och guldring i örat. Sen gick det som det gick!

Ja, och så än en gång;
Tack för all uppmuntran för det glädjefyllda arbetet med vår folkmusik!


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.